Otrygg undvikande anknytning – när närhet och djupare kontakt är svårt

En del av oss har vuxit upp i miljöer där våra behov av närhet och tröst inte blivit fullt ut mötta. Kanske hade våra föräldrar eller omsorgspersoner svårt att tåla våra starka känslor, eller förmedlade att vi förväntades klara oss själva. Budskap som “killar gråter inte”, “en stark kvinna reder sig själv”, “sårbarhet är svaghet” och “dags att rycka upp sig” kan finnas starkt i familjer och i vår kultur.

Ensam är stark?

Som barn lär vi oss snabbt vad som fungerar för att behålla närheten till dem vi är beroende av. Om vi märker att vårt behov av tröst möts med avvisande, irritation eller kyla, kan vi istället försöka dölja våra känslor och visa oss självständiga. Vi lär oss: “Det är säkrare att inte visa att jag behöver någon och klara mig själv.”

I ett känt experiment skapat av Mary Ainsworth, som kallas the Strange Situation Procedure (SSP), filmas barn mellan 12 och 18 månader i en specialdesignad situation där en förälder först är närvarande i ett lekrum samtidigt som en främling efter ett tag kommer in i rummet. Sen laborerar de med att föräldern lämnar barnet med främlingen, kommer tillbaka, att barnen lämnas helt själv, att föräldern kommer tillbaka i olika sekvenser samtidigt som barnets reaktioner registreras. Barn som har en undvikande anknytning reagerar på ett speciellt vis både i relation till föräldern, främlingen och att vara ensamma. De låtsas som ingenting, leker oberört vidare. När föräldern kommer tillbaka igen går de inte självklart fram till föräldern och återetablerar kontakt eller tröstas utan fortsätter med sitt. De kan t.o.m. avvisa försök från föräldern att söka kontakt. Det troliga skälet till detta är att barnet på så vis skyddar sig från att bli avvisat när det visar sina behov, något som det sannolikt varit med tidigare.

Undvikande anknytning utvecklas alltså ofta i miljöer där självständighet värderats högre än känslomässig närhet. Barnet anpassar sig och lär sig att inte belasta andra med sina behov. Den strategin fungerar bra för att skydda relationen till föräldern i stunden – men i vuxna kärleksrelationer kan den skapa avstånd och ensamhet.

Fri men ensam.

Hur känns det i vuxenrelationer?

I vuxenlivet kan det här ta sig uttryck i att man:

• Har svårt att be om hjälp eller visa sårbarhet.

• Känner sig instängd när någon kommer för nära, både känslomässigt och fysiskt.

• Hellre lämnar själv än riskerar att bli lämnad

• Ofta håller distans i nära relationer, även om man längtar efter närhet innerst inne.

• Känner sig obekväm med att prata om känslor eller upplever dem som ”för mycket”.

• Tar hand om sina känslomässiga behov på egen hand eller känner dem sällan.

För personer med undvikande mönster kan det uppstå en inre konflikt:
Man vill gärna ha kärlek och samhörighet, men när någon kommer för nära kan det väcka obehag, oro eller en stark önskan att dra sig undan. Det kan kännas som att närhet och andras behov hotar ens egen självständighet.

I terapin möter jag ofta personer som är vana vid att ta hand om andra men inte att söka stöd för egen del. Det kan vara ovant att vara i den hjälpsökande rollen, men samtidigt väldigt givande. Eller personer som vill känner sig känslomässigt avstängda och har svårt att hitta både känslor och behov. Det kan också kännas väldigt läskigt att närma sig sitt inre, något en vill “klara av” fort. Det är då ett viktigt jobb att i lagom takt våga utforska sitt inre och stanna kvar med det som kommer upp. En annan vanlig situation är en person i parterapi som är svårtillgänglig för sin partner, som drar sig undan djupare samtal, “jobbar på”, och möter kontaktförsök med avvisande eller irritation. Att börja våga lyssna och vara närvarande med sig själv och den andra är då utmanande men samtidigt förstås viktigt.

Kan man förändra ett undvikande mönster?

Ja! Anknytningsmönster är inte statiska. Genom terapi, tryggare relationer och en nyfikenhet på sitt eget inre kan vi gradvis lära oss att det är okej att visa behov och känslor. Det handlar inte om att bli ”beroende” av någon annan, utan om att våga släppa in stöd och närhet när vi behöver det.

Ja, vi försöker tillsammans!

Vad kan man behöva jobba med?

Att våga öva på små steg av närhet – och märka att relationen och du själv håller – är ofta nyckeln till förändring.

Att förändra ett undvikande anknytningsmönster handlar ofta om att långsamt närma sig sådant som tidigare känts obehagligt eller ”onödigt”:

• Att våga känna och uttrycka behov
  Många med undvikande mönster är ovana vid att stanna upp och känna efter: Vad behöver jag just nu? Det kan kännas ovant eller till och med skamfyllt att uttrycka längtan, sorg eller behov av stöd. Att träna på att identifiera känslor och säga dem högt – först kanske i terapi eller i en trygg vänskapsrelation – är ett viktigt steg.

•  Att öva på närhet i små doser
  Närhet kan väcka obehag om man är rädd att förlora sin självständighet. Därför kan det vara hjälpsamt att gradvis utsätta sig för små stunder av kontakt: att ta emot en kram lite längre än vanligt, dela något personligt eller be om en liten tjänst. Med tiden bygger hjärnan nya erfarenheter av att närhet inte är farligt.

• Att utmana gamla antaganden
  Många bär med sig övertygelser som: ”Ingen kommer finnas där om jag verkligen behöver” eller ”Jag måste klara mig själv.” Att utforska dessa tankar och ifrågasätta dem kan öppna för nya sätt att relatera.

• Att tåla sårbarhet
  Det krävs mod att visa sina inre sidor och stanna kvar i relationen även när man känner sig obekväm. Ofta handlar arbetet om att sakta men säkert bygga upp trygghet inifrån och våga stanna kvar i de känslor som en gång var för svåra.

Att bryta djupa mönster ett arbete som tar tid och som ofta blir lättare med stöd – från en terapeut, en partner eller nära vänner som kan möta dig med värme och tålamod. Hör av dig om du har några frågor eller vill boka en tid för att få stöd!