Otrygg ambivalent anknytning - att längta och tveka samtidigt

Många som söker terapi beskriver en återkommande inre konflikt i nära relationer: en stark längtan efter närhet, trygghet och bekräftelse – samtidigt som relationer väcker oro, osäkerhet och rädsla för att bli övergiven. Den här kombinationen är typisk för det som inom anknytningsteorin kallas otrygg ambivalent anknytning.

Jag behöver dig!

Anknytning handlar om hur vi tidigt i livet lär oss att relatera till andra människor, särskilt i situationer av beroende, sårbarhet och känslomässigt behov. Vid ambivalent anknytning har barnet ofta vuxit upp med omsorg som varit oförutsägbar – ibland närvarande och inkännande, ibland frånvarande eller upptagen.

Resultatet blir att barnet lär sig: "Jag måste vara vaksam och hålla mig nära för att inte bli lämnad." Barnet blir helt enkelt osäkert på om det kan lita på att föräldern kommer finnas där när det behöver den och måste därför hålla koll. Det får svårt att känna känna sig trygg nog för att lämna föräldern och utforska andra saker och andra relationer. Den trygga basen fungerar inte, den bas som ska göra det möjligt att vara trygg nog för att drivas ut i upptäckande av sin nyfikenhet. I det experiment jag beskrev i texten om Undvikande anknytning, SPP (Strange Situation Procedure), där ett barn är i ett rum med ömsom sin förälder, ömsom föräldern och en främling, ömsom helt ensamt, utmärker sig ett ambivalent anknutet barn ofta genom att vara påtagligt upptagen av föräldern när den är närvande, på bekostnad av att utforska rummet och leksakerna. När föräldern lämnar rummet blir barnet extremt upprört och ledset och när föräldern kommer tillbaka beter sig barnet motstridigt (ambivalent), det söker sig till föräldern men kan samtidigt putta bort den, och vara svårt att trösta.

Som vuxen kan det ambivalenta mönstret ta sig uttryck i relationer som präglas av starkt engagemang, mycket känslor och ett intensivt behov av bekräftelse.

Här är jag trygg.

Vanliga kännetecken hos vuxna med ambivalent anknytning

• Stark rädsla för att bli övergiven eller bortvald

• Mycket fokus på relationen och hur den andra känner

• Pendling mellan närhetssökande och frustration/ilska när en inte känner att en får det en behöver.

• Svårighet att lugna sig själv när relationen känns hotad

• Tolkar lätt avstånd eller tystnad som tecken på att något är fel

Det är viktigt att betona att detta inte är "fel" sätt att vara – det är strategier som en gång varit nödvändiga för att få trygghet och kontakt.

Hur påverkar ambivalent anknytning relationer?

I parrelationer kan ambivalent anknytning skapa en dynamik där den ena ofta söker mer kontakt, samtal och försäkran, medan den andra kan känna sig överväldigad eller otillräcklig. Detta kan leda till återkommande konflikter där båda parter egentligen längtar efter samma sak: trygghet och närhet – men uttrycker det på olika sätt.

Den ambivalent anknutna parten kan uppleva:

• Stark oro vid konflikter eller avstånd

• Behov av snabba reparationer efter bråk

• Känslor av att älska och behöva "mer" än den andra

Går det att förändra ett ambivalent anknytningsmönster?

Ja, självklart. Förändring sker ofta genom nya upplevelser i tryggare relationer. Genom ökad medvetenhet, träning på känsloreglering och nya erfarenheter av att bli mött kan det ambivalenta mönstret mjukna. Ibland kan terapi vara ett bra stöd i en sådan process.

I individuell terapi kan arbetet handla om att:

• Förstå sina anknytningsreaktioner utan att döma dem. Det kan vara lätt att känna sig “needig” och jobbig om en har mer behov av försäkranden och bekräftelse än andra. Att förstå varifrån behovet kommer kan ofta öka känslan av acceptans av det, så att en inte utöver att känna sig osäker också börjar “slå på sig själv” är viktigt.

• Träna på att lugna sig själv i relationsstress för att bli mindre beroende av yttre stöd är ofta stärkande för självförtroendet och lugnande för relationen. Det finns många sätt att träna på att vara med svåra känlsor som medveten närvaro, andingstekniker, självmedkänsloövningar m.m. Läs mer om Självmedkänsla här. I Internal Family Systems kan en jobba med att hitta sitt inre lugn genom att se att det är en del av en som är orolig, inte hela du. Det blir då lättare att vara med den delen och dens osäkerhet. Läs mer om IFS här.

• Utforska bakomliggande känslor som rädsla, sorg och längtan. En fortsättning på ovan, att förstå mer vilka känslor och erfarenheter som ligger bakom beteende och känslor.

• Skapa tydligare gränser och mer stabil kontakt – både med sig själv och andra. Förutsägbarhet i relationer kan vara viktigt för att bygga upp tryggare anknytning. Att kunna prata med sin partner om hur en fungerar och uttrycka sin behov på ett tydligare och mindre anklagande vis är ofta hjälpsamt. I parterapi kan fokus ligga på att hjälpa båda parter att förstå varandras anknytningsbehov och bryta negativa samspel. Läs mer om parterapi här.

Att öva på att vara med sig själv och ge sig själv det en behöver är ofta en viktig del.

Ett hoppfullt perspektiv

Att ha ambivalent anknytning betyder ofta att en har stor känslomässig kapacitet, djup relationell förmåga och stark empati. Utmaningen ligger inte i att känna mindre – utan i att få stöd att känna på ett sätt som blir tryggare.

Med rätt förutsättningar går det att bygga relationer där närhet inte behöver vara förenad med ständig oro, och där trygghet kan växa över tid.

Vill du utforska dina anknytningsmönster, själv eller tillsammans med din partner, är du varmt välkommen att ta kontakt för terapi. Jag finns på plats i Göteborg och online.